Försök lära en gammal mexikan sitta och du blir besviken.

Alf, min flatmate som nu till allas lycka (?) atervänt fran Mexiko, är näst intill pedantisk. Fa människor skulle klara av att leva med honom sa som jag nu har gjort i ett antal manader.

Han diskar alltid direkt efter maten. Han skulle aldrig raka glömma gasen till varmvattnet pa mer än tre sekunder. Han källsorterar. Städar. Samlar pa rabattkuponger som han sedan använder. Skulle aldrig drömma om att borsta tänderna nagon annanstans än i badrummet.

Dessutom letar han tjej. Hela tiden, dygnet runt, desperat. Blir kär i varenda kvinnlig vän jag tar hem, plus mina tjejkompisar i Sverige (även dem han aldrig sett pa bild). Rakar han fa tag pa nagon stackars berusad tjejs telefonnummer en kväll ringer han vid sjutiden morgonen därpa, och blir förvanad över att hon inte svarar/ska aka hem till Frankrike/har drabbats av nagon sjukdom/har pojkvän. Men nu har han svurit pa att sluta leta. Tydligen har han tröttnat. Jag klandrar honom inte, jag skulle ocksa tröttna.

Imorse satt jag och F och at frukost. Alf gick ut pa balkongen.

A: Jag tror att vi har fatt en ny granne.

[jag reser mig upp och gar mot balkongen]

Jag: Jasa?
A: Ja, och snygg dessutom.

[Alf far nagot drömskt i blicken efter det här konstaterandet]

Jag: Jasa.
A: Nej, nu gömde hon sig.

[Alf suckar besviket när jag halvintresserat kikar mot balkongen där den nya heta grannen sägs befinna sig. Han gar in igen.]

Jag: Skulle inte du sluta med det där? Att leta tjejer?
A: Jo [mumlar han och försöker se oberörd ut] Jag har redan slutat. Det är ingenting för mig.

Alf gar in pa toaletten, jag sätter mig ned med F igen och äter vidare pa min smörgas. Alf kommer ut fran toaletten, med tandborsten... och gar raka vägen ut pa balkongen.

Strö salt i såren.

Mandag kvall. Jag, Francesco, Alf, Alfs kusin Ivan och Ivans svenska flickvän Sofia sitter i lägenheten pa Carrer Santa Anna. Det är Alfs sista kväll innan resan till Mexiko. De senaste dagarna har han varit lite labil, bade pga nervositet inför den stundande resan och alderskris efter 35-ars dagen. I bakgrunden spelas Linkin Parks senaste album.

Sofia: Vad är det här?
Francesco: Linkin Parks senaste.
S: Linkin Park? Det later lite som The Streets.
Alfredo: Backstreet boys?
S: Ehm, nej. The Streets. Jag var typ 10 när Backstreet Boys var inne.
A: Kommer ni ihag New Kids On The Block?

[tystnad]

A: Milli Vanilli?

[aterigen tystnad]

S: Herregud, du är verkligen gammal.

She's a lady?

Jag funderar pa om det är dags att jag börjar bli osäker pa min sexualitet. Efter tva manader här tittar jag mig omkring och inser att jag i stort sett bara umgas med killar/män. Här skulle jag egentligen vilja säga "Inget chockar mig längre, grova ord och sexhistorier hör till vardagen.", men jag kan inte. Dels för att det aldrig riktigt har chockat mig, dels för att jag vet att bland mina fantastiska närmsta vänner hemma (alla tjejer) sa är snacket dubbelt sa grovt och provocerande (visst, TOTL?).

Vad har hänt med dagens män?

Igar till exempel, satt jag och drack öl och at pizza med Francesco, Bernhard och Yoshi. Men vad gjorde vi mer? Hade vi raptävlingar eller försökte vi bräcka varandra med helgens intima upplevelser? Knappast. Vi spelade Risk, och vi hade skitkul.

I vissa avseenden är jag dock fortfarande en aning pryd. När jag kom hem fran Fs lägenhet igar morse och hörde fnitter (helt klart av den feminina typen) fran Alfs sovrum, och senare, när fnittret lämnat byggnaden, tvingades höra Alf säga "Hoppas vi inte störde dig när du kom hem imorse, vi var nog lite högljudda, haha" sa ville jag bara hoppa ut genom fönstret. Jag vill inte veta vad min 150 centimeters, desperata mexikan till lagenhetskompis har för sig mellan lakanen, hur ohämmad jag än rakar vara.

Kanske passar jag inte in bland killarna ända, eller kanske handlar det om att de män jag umgas med är en annan sorts män än Alf. Gentlemän.