Cap de Creus/Cadaqués med Antonia, Jonas, Francesco och Yoshi...

Que no me dejes, Antonia!

Lat dag i Ciutadellaparken...

Och så här såg helgen ut:

Än finns det rättvisa i världen.

I lördags tappade jag en foccacia pa mig själv. Mitt pa stranden. Jag sag därefter ut som en nybliven mamma med en bebis som kräkts över hela mig. Men värre ända: Jag hade inte hunnit ta en enda tugga innan olyckan var framme.

I söndags gick min sko sönder halvvägs ner till hamnen. Mitt pa Ramblan. Jag hade precis ignorerat en paflugen utliggare. Skon klängde sig desperat fast vid min fotled i nagot slags fafängt försök att dra till sig ännu mer uppmärksamhet. Tre meter bakom mig hördes ett elakt skratt av uteliggartypen.

Jag kan tänka mig att han sade till sig själv att än finns det rättvisa i världen.

Jag blev tvungen att promenera vidare med EN sko. Och sedan ga in pa ett shoppingcenter med EN sko och köpa TVA nya, fula och billiga skor.

Jag är inte riktigt säker pa vad som haller pa att hända, men jag gillar det inte.

Min dag som kriminell

Okej. Sa här ligger det till; jag har precis varit med om en av de konstigaste upplevelserna hittills i mitt liv. En riktig, precis-som-i-film, line-up hos polisen. Här maste jag dock klargöra att jag inte begatt nagot slags brott (herregud, jag har inte ens snattat en enda godisbit under hela mitt 21-ariga liv), utan att jag helt enkelt blev "castad" pa gatan av tva polismän som sökte blonda (icke-skyldiga) tjejer till nämnda line-up (se nedan).

Sa jag infann mig hos polisen utsatt tid, tillsammans med tva stycken katalanska, halvblonda tjejer (bada pahoppade pa gatan precis som jag, bada med ganska manga fragor om vad vi egentligen gjorde där). Det hela börjar med att nagon tar fel pa oss och tva vittnen och därför vill ha med mig och en av katalanskorna till en rättegang. Men sa kul skulle vi ju inte ha. Nar missförstandet uppdagats far vi istället kliva in i ett litet klaustrofobiskt rum, ta pa oss varsin nummerskylt och titta framat. Sedan fors en annan tjej in i rummet (förmodligen den misstänkta, definitivt en ungdomsbrottsling), och i det här landet är det knappast förvanande att se att hon inte ens är blond (snarare mörk med lite gulstripiga slingor). Det är alltsa henne vi skulle likna. Jag börjar fnissa nervöst, katalanskan bredvid mig med. Framför oss finns en tonad glasruta, pa andra sidan förs offret in och fem minuter senare kan vi konstatera att vi alla är oskyldiga och fria kvinnor. Snacka om ny erfarenhet.

Nu sitter jag pa jobbet och njuter av att vara oskyldig och att kunna lägga till ännu en sak till mitt "konstiga saker jag gjort"-CV.

Ikväll ska Alfs (min lägenhetskompis) födelsedag firas. Igar hade jag en supertrevlig kväll med Guillaume (han jobbar som vinkännare trots att han bara är 24, kanske ska börja pa Tour d'Argent i Paris om ett halvar och ska ta ner sin bil hit sa han kan aka ut till olika vingardar - roadtrip here we come!). I onsdags traffade jag Francesco igen efter 10 dagar ifran varandra, jag fick precis vad jag ville ha; en NY-tröja och min pojkvän tillbaka med större närhetsbehov än nagonsin. Äntligen helg!

Ljuva dagar vid havet...

El sentimiento del día

Solen skiner, ljumma sommarvindar sveper längs med min kropp och jag hör pappegojor bland palmbladen. Har precis avnjutit en sallad med min arbetskompis Alessandra och vet att jag kommer att sluta relativt tidigt idag da jag inte har speciellt mycket att göra. Inatt anländer tva fantastiska vänner till min lägenhet alldeles intill Santa Ana-kyrkan, jag kan se fram emot en langhelg med dem i en av de städer jag älskar mest i hela världen och nästa vecka kommer Francesco hem fran New York, förhoppningsvis med en liten present i bagaget.

Tar upp en körsbärstomat fran min sallad och kisar i solen.

"Wow", tänker jag, "jag är svindlande lycklig"...

Just a perfect day...

Sedan jag kom till Barcelona har jag hunnit med så mycket att jag knappt minns allt. Efter en heldag med jobbmöte, lunch och middag på fredagen och "El Clásico" kvällen efter kom på söndagen den bästa dagen på länge.

Köpte foccacias, sallad, muffins och kaffe och mötte upp F på Ferran. Sedan tog vi oss förbi alla turistgrupper och in i Ciutadellaparken, där vi letade upp den soligaste bänken och slog oss ned för en picknick. Underbart. Med Ipoden på, en hörlur var och solen som värmde satt vi bara stilla en lång stund och njöt. Tillbringade hela eftermiddagen i parken, promenerade omkring och tittade på alla turister som åkte roddbåt (jag har bestämt mig för att jag inte längre är en av dem, turisterna, faktum är att jag är näst intill katalanska... haha), åt glass med jordgubbar.

Senare på kvällen var det Sushiparty som gällde hos Yoshi från Japan. Supergott, men kanske inte så konstigt med tanke på att han jobbar på restaurant. Det var i alla fall fullt med gäster där; ett helt gäng sydamerikanskor, en engelsman (som förresten hade betalat 400 Euro för att gå in på matchen i lördags, frågan är om det var värt det) och flera andra. Japanen M (jag skulle inte kunna skriva ut hans namn här ens om jag försökte) kan knappt någon castellano men lärde hela gänget att säga "Jag ska döda dig" på japanska. Det här följdes självklart av ett medlockande fniss som varade i säkert fem minuter. En annan japan lyckades istället för att säga "encantado" eller "mucho gusto" (som betyder ungefär "trevligt att träffas") när han presenterade sig säga orden "me encanto", som direkt översatt blir ungefär "jag älskar mig". Det kan man kalla en bra hälsningsfras, om inte annat för att den förhoppningsvis bryter isen...

Idag skiner solen (som vanligt), det är ungefär 20 grader (som vanligt) och snart ska jag ta mig ned till stranden och sätta mig och läsa lite spännande jobblitteratur...