Musica, maestro!

Igar spelade TV on the Radio och El Perro del Mar pa Apolo, jag var där. El Perro del Mar, som gjorde sina enda spelningar i sommar i Barcelona och Madrid, var ett perfekt öppningsnummer med sin lugna, melodiska musik och mäktiga röst. Jag älskar latarna "Dog" och "Party". Sedan kom Brooklyn-bandet TV on the Radio, mycket bättre live än pa albumet. Speciellt laten Province blev mycket mer levande i verkligheten.

Om en vecka, 13-14 juli, är det dags för Summercase i Barcelona, tva dagars festival. Judith kommer hit fran Wien och Emiel fran Holland. Jag ser fram emot att se The Hours (lyssna pa "Back when you were good"), Bloc Party, Editors, Air, LCD Soundsystem, The Hidden Cameras, Scissor Sisters, Arcade Fire, kanske PJ Harvey etc. Fragan är hur man far tid att springa mellan scenerna.

Om nagon rakar vara pa Roskilde just nu sa GLÖM INTE att ga och lyssna pa The National.

Det är mycket musik nu.

En bortglömd stad

Lissabon kändes pa nagot sätt som en bortglömd del av Europa. Trots att staden är full av fantastisk arkitektur, charmiga gränder där sparvagnar fran 40-talet far omkring, trevliga och hjälpsamma invanare och mysiga restauranter, sa kändes ibland som om Portugals huvudstad blivit fast i nagons slags tidsbubbla det senaste seklet. De vackra fasaderna pa husen var oftast inte alls underhallna, affärerna inhysta i lokaler fran en annan tid, vid vägkanten syns stora mängder kommunistpropaganda och vissa av husen i de gamla stadsdelarna sa obeboeliga att de ibland gav intrycket av en spökstad. Det märks att Portugal är ett av de fattigare länderna i Europa.

Ända var det sa ofattbart vackert, charmerande. Sparvagnarna, fasaderna... Som om man latit tiden ha sin gang utan att försöka inverka, bygga nytt och förnya. Naturligtvis är det inte hela sanningen, förmodligen skulle man reparera mer om man hade ekonomin för det. F blev flera ganger under helgen nästan arg för att man inte tog hand om sin arktitekturskatt bättre.

Utanför vart hotell, mitt i centrum och mitt pa dagen, stod alltid ett antal prostituerade och inväntade kunder. Polisen som stod i gathörnet sag, men lät dem vara. Vart du än gar blir du erbjuden droger, ibland insisterar de.

Men folket, alltid beredda att hjälpa. Av en slump stötte vi ihop med servitrisen som jobbade pa restauranten där vi at en underbar lunch pa fredagen, hon hejade som om vi känt varandra sedan länge. Fragar man om vägen far man bade leenden och vägbeskrivning tillbaka. Och vi blev förvanade över sprakkunskaperna. Innan resan trodde vi att det var bäst att försöka kommunicera pa spanska, men upptäckte sedan att det gar bra med bade engelska och franska (även om vi ocksa i fortsättningen envisades med spanskan). Det som särskilt förvanade var att franskan tydligen är nästan lika utbredd som engelskan. Tydligen far elever i skolan först studera bada spraken, sedan välja mellan franska och engelska.

Staden pa sju kullar; vacker, bortglömd, vänlig och ett mysterium i sig.

Och imorgon...

Bär det av till... LISSABON!

Försök lära en gammal mexikan sitta och du blir besviken.

Alf, min flatmate som nu till allas lycka (?) atervänt fran Mexiko, är näst intill pedantisk. Fa människor skulle klara av att leva med honom sa som jag nu har gjort i ett antal manader.

Han diskar alltid direkt efter maten. Han skulle aldrig raka glömma gasen till varmvattnet pa mer än tre sekunder. Han källsorterar. Städar. Samlar pa rabattkuponger som han sedan använder. Skulle aldrig drömma om att borsta tänderna nagon annanstans än i badrummet.

Dessutom letar han tjej. Hela tiden, dygnet runt, desperat. Blir kär i varenda kvinnlig vän jag tar hem, plus mina tjejkompisar i Sverige (även dem han aldrig sett pa bild). Rakar han fa tag pa nagon stackars berusad tjejs telefonnummer en kväll ringer han vid sjutiden morgonen därpa, och blir förvanad över att hon inte svarar/ska aka hem till Frankrike/har drabbats av nagon sjukdom/har pojkvän. Men nu har han svurit pa att sluta leta. Tydligen har han tröttnat. Jag klandrar honom inte, jag skulle ocksa tröttna.

Imorse satt jag och F och at frukost. Alf gick ut pa balkongen.

A: Jag tror att vi har fatt en ny granne.

[jag reser mig upp och gar mot balkongen]

Jag: Jasa?
A: Ja, och snygg dessutom.

[Alf far nagot drömskt i blicken efter det här konstaterandet]

Jag: Jasa.
A: Nej, nu gömde hon sig.

[Alf suckar besviket när jag halvintresserat kikar mot balkongen där den nya heta grannen sägs befinna sig. Han gar in igen.]

Jag: Skulle inte du sluta med det där? Att leta tjejer?
A: Jo [mumlar han och försöker se oberörd ut] Jag har redan slutat. Det är ingenting för mig.

Alf gar in pa toaletten, jag sätter mig ned med F igen och äter vidare pa min smörgas. Alf kommer ut fran toaletten, med tandborsten... och gar raka vägen ut pa balkongen.

7665 dagar för att lära sig leva

Snart blir jag 21. Klockan 11 minuter i fem pa lördag kommer jag att ha levt 7665 dagar av mitt liv. 7665 händelserika dagar - endel fantastiska, andra av den sorten man helst skulle vilja hoppa över. Ända minns jag sa fa.

Pa min 21:a födelsedag kommer jag att befinna mig i Lissabon. Ett nytt land. Det första pa tva ar jag besöker där jag inte talar spraket.

21. En perfekt alder egentligen. Tillräckligt gammal för att blir respekterad och behandlad som en egen individ, men för ung för att orka oroa sig och för att tvingas ta itu med det riktigt jobbiga.

Men vart tog tiden vägen?

Och hur lyckades jag lära mig att leva, när det kändes sa omöjligt bara för nagra ar sedan?

Cap de Creus/Cadaqués med Antonia, Jonas, Francesco och Yoshi...

Que no me dejes, Antonia!