Tid, vad är det?

Tiden flyger fram här i Barcelona. Rätt som det är sitter jag pa taget mot jobbet i Cerdanyola och ser böljande, gröna kullar svisha förbi. Känner doften av sommar. Tittar i kalendern och upptäcker att det redan gatt en manad sedan den dag jag atervände hit.

Men... Sa mycket har hänt att det känns som om mycket mer tid borde ha passerat. Vi har haft besök, varit i Girona, dansat oss svettiga pa nätterna, firat födelsedag, blivit bestulna (naja... inte jag, men min naive italienare) träffat alla möjliga sorters människor. Jag har jobbat och jobbat och lärt mig otroligt mycket, ätit fantastisk mat, nästan huggit av mig min tumme och haft underbart, fantastisk roligt.

Senaste veckan var Judith och Metza pa besök. Det var kul men intensivt och när de akt hem pa söndagen var jag som sagt sa slut att jag rakade hugga av mig tummen när jag städade lägenheten.

Jonas ankomst till Barcelona för tva veckor sedan resulterade i succé. Redan efter nagra dagar hade han hunnit starta ett band (Las Hamburguesas), lärt sig flytande spanska ("Francesco es un chico muy alto, y tú?", "Yo soy de Buenos Aires." etc.), flyttat in med ett gaypar och till följd av atskilliga fragor som pekade mot ett oerhört stort intresse för gaykulturen (tex. "Finns det en gaypark här i Barcelona?") och ihärdigt nynnande pa mindre maskulina sanger (Turn around, I will surivive) fatt alla att tro att även han är gay... Dessutom har han ramlat ned i en vattenpöl, förolämpat en inte alltför gammal dam och fatt stackars Masato att tro att svenskar är rubbade i största allmänhet (men vem har inte det?).

Pa torsdag aker Francesco till New York. Jag är avundsjuk, men tänker ha dubbelt sa roligt här hemma med min syster som kommer pa besök och med Lina och Oriana som anländer när min syster lämnat Spanien. Ser fram emot det, jag saknar er.

Tills nästa gang...