Bär det av till... LISSABON!
Wednesday 27 June 2007
Tuesday 26 June 2007
Försök lära en gammal mexikan sitta och du blir besviken.
Alf, min flatmate som nu till allas lycka (?) atervänt fran Mexiko, är näst intill pedantisk. Fa människor skulle klara av att leva med honom sa som jag nu har gjort i ett antal manader.
Han diskar alltid direkt efter maten. Han skulle aldrig raka glömma gasen till varmvattnet pa mer än tre sekunder. Han källsorterar. Städar. Samlar pa rabattkuponger som han sedan använder. Skulle aldrig drömma om att borsta tänderna nagon annanstans än i badrummet.
Dessutom letar han tjej. Hela tiden, dygnet runt, desperat. Blir kär i varenda kvinnlig vän jag tar hem, plus mina tjejkompisar i Sverige (även dem han aldrig sett pa bild). Rakar han fa tag pa nagon stackars berusad tjejs telefonnummer en kväll ringer han vid sjutiden morgonen därpa, och blir förvanad över att hon inte svarar/ska aka hem till Frankrike/har drabbats av nagon sjukdom/har pojkvän. Men nu har han svurit pa att sluta leta. Tydligen har han tröttnat. Jag klandrar honom inte, jag skulle ocksa tröttna.
Imorse satt jag och F och at frukost. Alf gick ut pa balkongen.
A: Jag tror att vi har fatt en ny granne.
[jag reser mig upp och gar mot balkongen]
Jag: Jasa?
A: Ja, och snygg dessutom.
[Alf far nagot drömskt i blicken efter det här konstaterandet]
Jag: Jasa.
A: Nej, nu gömde hon sig.
[Alf suckar besviket när jag halvintresserat kikar mot balkongen där den nya heta grannen sägs befinna sig. Han gar in igen.]
Jag: Skulle inte du sluta med det där? Att leta tjejer?
A: Jo [mumlar han och försöker se oberörd ut] Jag har redan slutat. Det är ingenting för mig.
Alf gar in pa toaletten, jag sätter mig ned med F igen och äter vidare pa min smörgas. Alf kommer ut fran toaletten, med tandborsten... och gar raka vägen ut pa balkongen.
Han diskar alltid direkt efter maten. Han skulle aldrig raka glömma gasen till varmvattnet pa mer än tre sekunder. Han källsorterar. Städar. Samlar pa rabattkuponger som han sedan använder. Skulle aldrig drömma om att borsta tänderna nagon annanstans än i badrummet.
Dessutom letar han tjej. Hela tiden, dygnet runt, desperat. Blir kär i varenda kvinnlig vän jag tar hem, plus mina tjejkompisar i Sverige (även dem han aldrig sett pa bild). Rakar han fa tag pa nagon stackars berusad tjejs telefonnummer en kväll ringer han vid sjutiden morgonen därpa, och blir förvanad över att hon inte svarar/ska aka hem till Frankrike/har drabbats av nagon sjukdom/har pojkvän. Men nu har han svurit pa att sluta leta. Tydligen har han tröttnat. Jag klandrar honom inte, jag skulle ocksa tröttna.
Imorse satt jag och F och at frukost. Alf gick ut pa balkongen.
A: Jag tror att vi har fatt en ny granne.
[jag reser mig upp och gar mot balkongen]
Jag: Jasa?
A: Ja, och snygg dessutom.
[Alf far nagot drömskt i blicken efter det här konstaterandet]
Jag: Jasa.
A: Nej, nu gömde hon sig.
[Alf suckar besviket när jag halvintresserat kikar mot balkongen där den nya heta grannen sägs befinna sig. Han gar in igen.]
Jag: Skulle inte du sluta med det där? Att leta tjejer?
A: Jo [mumlar han och försöker se oberörd ut] Jag har redan slutat. Det är ingenting för mig.
Alf gar in pa toaletten, jag sätter mig ned med F igen och äter vidare pa min smörgas. Alf kommer ut fran toaletten, med tandborsten... och gar raka vägen ut pa balkongen.
Monday 25 June 2007
7665 dagar för att lära sig leva
Snart blir jag 21. Klockan 11 minuter i fem pa lördag kommer jag att ha levt 7665 dagar av mitt liv. 7665 händelserika dagar - endel fantastiska, andra av den sorten man helst skulle vilja hoppa över. Ända minns jag sa fa.
Pa min 21:a födelsedag kommer jag att befinna mig i Lissabon. Ett nytt land. Det första pa tva ar jag besöker där jag inte talar spraket.
21. En perfekt alder egentligen. Tillräckligt gammal för att blir respekterad och behandlad som en egen individ, men för ung för att orka oroa sig och för att tvingas ta itu med det riktigt jobbiga.
Men vart tog tiden vägen?
Och hur lyckades jag lära mig att leva, när det kändes sa omöjligt bara för nagra ar sedan?
Pa min 21:a födelsedag kommer jag att befinna mig i Lissabon. Ett nytt land. Det första pa tva ar jag besöker där jag inte talar spraket.
21. En perfekt alder egentligen. Tillräckligt gammal för att blir respekterad och behandlad som en egen individ, men för ung för att orka oroa sig och för att tvingas ta itu med det riktigt jobbiga.
Men vart tog tiden vägen?
Och hur lyckades jag lära mig att leva, när det kändes sa omöjligt bara för nagra ar sedan?
Wednesday 20 June 2007
Subscribe to:
Posts (Atom)
