Jag har glömt hur man cyklar.

Barcelonabor har ett nytt sätt att förflytta sig, och jag med dem. Det kallas Bicing och gar ut pa att cyklar ställs till förfogande för allmänheten. Runt om i staden har man satt upp cykelstationer, som ett alternativ till buss, bil eller taxi. För 6 Euro far du ett kort hemskickat som ger dig rätt att använda alla de här cyklarna. Da man tagit sig fran punkt A till B lämnar man helt enkelt cykeln pa närmsta cykelstation och promenerar iväg. Helt gratis (förutom anmälningsavgiften pa 6 euro), men om man använder cykeln mer än en halvtimme far man betala nagra cent, och om man snor den sa "köper" man den helt enkelt och 150 Euro dras fran ditt konto.

Det är en kanonidé, men jag har glömt hur man cyklar.

Igar, när det var dags för premiärturen, vinglade jag omkring pa Barrio Góticos gator som nagon som drabbats av ett virus pa balanssinnet kombinerat med för mycket alkohol. Tva poliser fick rädda sig bäst de kunde där jag kom framsusande med vinden i haret i vad som sag ut som ett försök till slalom.

Tidigare har jag aldrig riktigt haft förstaelse för urbana cyklister. Jag har tyckt att de har varit livsfarliga och arroganta. Nu förstar jag ju hur det är. Det är inte cyklisterna som är i vägen för fotgängarna, det är alla jäkla fotgängare som tar varje chans de far att slänga sig ut framför cyklisterna.

Men joder, vad härligt det är att cykla igen.

Förresten... Igar, när vi letade filosofiböcker pa bokhandeln La Central i Raval ackompanjerades det av The Nationals senaste album Boxer. Lyssna pa dem här. De är fantastiska, speciellt latarna Fake Empire och Start a War.

Strö salt i såren.

Mandag kvall. Jag, Francesco, Alf, Alfs kusin Ivan och Ivans svenska flickvän Sofia sitter i lägenheten pa Carrer Santa Anna. Det är Alfs sista kväll innan resan till Mexiko. De senaste dagarna har han varit lite labil, bade pga nervositet inför den stundande resan och alderskris efter 35-ars dagen. I bakgrunden spelas Linkin Parks senaste album.

Sofia: Vad är det här?
Francesco: Linkin Parks senaste.
S: Linkin Park? Det later lite som The Streets.
Alfredo: Backstreet boys?
S: Ehm, nej. The Streets. Jag var typ 10 när Backstreet Boys var inne.
A: Kommer ni ihag New Kids On The Block?

[tystnad]

A: Milli Vanilli?

[aterigen tystnad]

S: Herregud, du är verkligen gammal.

Lat dag i Ciutadellaparken...

San Sebastian

Den tragiska historien om Moroten.

Antonia, det här är till dig:

Jag vet inte riktigt hur det började. Jag minns bara att Moroten kom in i vara liv en sensommar i Barcelona för tva ar sedan. Kanske började det inte ens med Moroten, utan med hans alter ego Kannan.
Kannan var en sadan som bara dök upp. En dag fanns han bara där, impulsiv som bara han kunde vara. Han var en kvarleva fran sent sjuttiotal, en kanna utan historia och utan framtid. Sena kvallar satt vi andlösa pa en balkong pa Carrer d'Avinyó och lyssnade till hans historier fran olika delar av världen. Han kunde det där med historier, Kannan.

Ibland när vi kom pa besök stängde han in sig pa toaletten och vägrade komma ut. Andra ganger hade han gett sig iväg pa en impulsresa till Cannes i ett sista försök att ateruppleva sin ungdoms glansdagar.

Kannan var ett orginal. Men nagonstans pa vägen blev Kannan till Moroten, nagonstans tappade han sin identitet.

En kväll när kom fran Lledó till Avinyó var Moroten borta. Livet hade till slut blivit honom övermäktigt. Han lämnade efter sig ett enormt tomrum och ett antal foton. I ett sista försök att göra sig odödlig dokumenterade han sin död. För det var sadan han var, Kannan, en wannabe, men ocksa en alldeles vanlig kaffekanna.

En pussi, älskling!

Igar bokade jag och Francesco flygresa till Lissabon, Portugal, den 28 juni till 1 juli. Min födelsedag den 30 juni ska firas i ett land jag ännu inte besökt! Ser väldigt mycket fram emot det.

San Sebastian var fanstastiskt fint, och även om jag jobbade största delen av vistelsen sa hann vi med bade trevliga restaurantbesök, utgang och lite sightseeing. Desvärre lyckades jag dra pa mig arhundradets förkylning... Och eftersom min chef är i Finland maste jag ända vara pa jobbet för att ta hand om ett antal viktiga saker (bl. a leverans av nya stolar och ett jobbigt telefonsamtal till katalanska regeringen).
När jag kom hem i lördags, sjuk och trött, hann jag sova tva timmar innan det var dags för ännu en middag med Fs föräldrar. Mellan hostattackerna försökte mamman hjälpa mig att fa min redan febervarma kropp ännu varmare genom att bylsa pa mig mer kläder. Snart satt jag mitt pa restauranten med en kopp te i min hand, flera lager kläder och ett blankt, kallsvettigt ansikte. Pa söndagen at vi lunch tillsammans innan de begav sig hem till Norditalien. Jag har aldrig ätit sa mycket förut (ända är jag en riktig storätare).

Och sedan var F underbar.

Hela dagen tog han hand om mig, följde med mig vart jag än ville och var den sötaste pojkvän jag nagonsin sett. Fast det roligaste pa hela dagen var när vi lag i parken. Plötsligt tittar han pa mig, trutar med läpparna, ser helt enkelt ovanligt löjlig ut och säger "Pussi!". Eh? Pussi? Va? Nej, inte pussy heller utan PUSSI. Hur har min italienske pojkvän lyckats lära sig ett sadant töntigt bebis-svenskt latsasord? Ingen aning. Jag är den sista människan ni kan förvänta er se pratandes bebissprak och gulligulla. Men han fick mig att skratta. Länge. Faktum är att jag nästan kvävdes da skrattet efter ett tag ersattes av panikhosta.

Imorgon kommer bilder fran helgen och San Sebastian. Pussi.

Det kallas kulturkrock

Det sägs att man inte ska ga för fort fram. Att man ska ta dagen som den kommer och inte skynda. Att man ska lata allt ta sin tid. Och jag haller för det mesta med.

Men hur ska jag da lyckas rättfärdiga det faktum att jag pa tva manader gatt fran singel i Sverige till flickvän i Barcelona som igar at middag med sina s.k svärföräldrar?

Ingen aning. Dios mio. Det gar för snabbt. Nästa vecka blir jag dessutom sambo. Min lägenhetskompis aker till Mexiko och blir borta minst en manad, min pojkvän flyttar in. Hjälp.

Middagen med Fs föräldrar är ett kapitel för sig. De är sa söta, men vi har kommunikationsproblem. De pratar tva sprak flytande, jag fyra. Men vi har inget av dem gemensamt. Pa nagot underligt vis lyckades vi ända första varandra ibland. Pa ett sprak som nog bör placeras nagonstans mellan tyskalienska och svanska. F vägrade hjälpa till, trots att han faktiskt är utbildad tolk. Han tyckte att han det var jätteroligt att se mig serveras tallrik efter tallrik med stora portioner mat (visserligen god) medan jag kämpade för att mellan tuggorna försöka förklara exakt vad jag jobbar med och hur det gick till när deras son träffade min mormor. Vid slutet av middagen när alla hade ätit upp insag jag följande:

I norditalien äter man rekordsnabbt. Det gör man inte i svea rike.
Jag kan inte äta spaghetti. Speciellt inte snabbt. Speciellt inte medan jag kommunicerar ett pa ett sprak som inte finns. Speciellt inte när allas blickar är fästa pa mig.
Jag har uppenbarligen tillbringat atskilliga ar i skolan och boendes utomlands med att lära mig fel sprak.

Imorgon befinner jag mig i vilket fall som helst i San Sebastian. Jag bor pa Hotel Londres precis vid stranden. Underbart. Tillbaka pa lördag.