Jag ska på allmän begäran berätta lite om min träff med vad jag trodde var en gaykille. Tänker inte gå in på detaljer, eftersom det faktiskt inte var så spännande, men det började med att han vänder sig om i Starbuckskön och frågar vad jag har tänkt beställa. Jag svarar, sanningsenligt och utan vidare eftertanke, "Un café americano" (känner du igen det, Antonia?) och rätt som det var så hade jag en redan betalad sådan i min hand. Självklart vill jag betala själv, men han säger bara "Nej, mina aktier har gått upp i dag!" och fnissar och viftar med sin hand.
Eftersom jag är övertygad om att han är gay, och därför inte har något emot att prata med honom då jag inte tror att han stöter på mig, tackar jag ja till en lunch dagen därpå (dvs igår). Dagen därpå träffar jag honom utanför Café Zurich (allmän mötesplats i Barcelona), vi äter paella och dricker vitt vin på en strandrestaurant och jag åker en kort sväng genom Barcelona i hans nya sportcab direktimporterad från Tyskland med vinden i håret och stora svarta solglasögon (hej filmstjärna!) efter att diverse försiktighetsåtgärder vidtagits ifall han mot all förmodan skulle röva bort mig. Hur som helst upptäckte jag tyvärr att han inte var gay då han efter att ha berättat historier om alla sina lägenheter i Barcelona, sina börsklipp och om hur han bor granne med fotbollsspelaren Messi i ett nybyggt hus i Barcelonas nya affärsdistrikt 22@ började prata om sin f.d. svenska tjej. Dessutom ville han ta med mig på en massa resor runt omkring i Spanien. Tack och hej Carlo, raggar man upp folk genom att låtsas att man är gay har man sumpat sina chanser.
I övrigt har jag det underbart, över all förväntan, med F. Det går bra, jag klarar av det här, jag börjar tycka om honom. Han tar hand om mig och jag tar ner honom på jorden när hans självförtroende blir för stort (Igår var han överlycklig eftersom han träffat en Peruansk kompis boende i Stockholm med svensk flickvän, och denne hade tydligen berättat för F att svenska tjejer ÄLSKAR italienska killar. Jag svor på att det inte var så och att det mer är så att alla italienska killar ÄLSKAR svenska tjejer och inte låter dem vara ifred, och att det är därför det blir som det blir).
Men faktum är att det är ganska trevligt att ha någon som tar hand om en, någon man vet alltid svarar på ens sms, någon som vill presentera en för alla sina vänner, någon som konstigt nog tittar på en med ögon som lyser och som verkar tro att man är perfekt trots att man gång på gång bevisat motsatsen. Hjälp... Jag har vuxit upp, vad är det här? Går det att falla för en bra kille ändå?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Älskling!!!
Jag sa ju till dig redan från början att du skulle bli kär!!!!
Du vet det är just dessa killar med en rad brister och fel (ryggsäck och allmänt tönteri) som till sist tilltalar oss allra mest. Man vill ha någon som man kan låta komma undan lite med sånt det är ju hela charmen. Go for it babe. Jag fattar inte vad det är som håller på att hända, LIna och Lina har pojkvän typ och jag står utan, lurigt! =)
Ringer dig nån dag. puss
Ja, faktiskt... Ryggsack bor inte underskattas! Men jag har inte pojkvan... Tror jag inte. Jag vet inte vad som hander! Jag tror att han tycker att vi ar tillsammans, igar pratade han om att hans japanska van borde skaffa sig flickvan han med, sa vi kunde aka till Portugal tillsammans allihopa... Och sa berattade han en historia om hur hans jobbarkompis sagt "din FLICKVAN ar mycket mer elegant" och syftat pa mig da F rakade titta upp fran datorn precis da nagon tjej kommit in pa kontoret... Herregud, hur vet man sant har? Har jag ens nagot att saga till om i fragan? Haha, ibland undrar jag... Mitt liv verkar ordna upp sig sjalvt.
Many thanks!
Post a Comment