Jag har glömt hur man cyklar.

Barcelonabor har ett nytt sätt att förflytta sig, och jag med dem. Det kallas Bicing och gar ut pa att cyklar ställs till förfogande för allmänheten. Runt om i staden har man satt upp cykelstationer, som ett alternativ till buss, bil eller taxi. För 6 Euro far du ett kort hemskickat som ger dig rätt att använda alla de här cyklarna. Da man tagit sig fran punkt A till B lämnar man helt enkelt cykeln pa närmsta cykelstation och promenerar iväg. Helt gratis (förutom anmälningsavgiften pa 6 euro), men om man använder cykeln mer än en halvtimme far man betala nagra cent, och om man snor den sa "köper" man den helt enkelt och 150 Euro dras fran ditt konto.

Det är en kanonidé, men jag har glömt hur man cyklar.

Igar, när det var dags för premiärturen, vinglade jag omkring pa Barrio Góticos gator som nagon som drabbats av ett virus pa balanssinnet kombinerat med för mycket alkohol. Tva poliser fick rädda sig bäst de kunde där jag kom framsusande med vinden i haret i vad som sag ut som ett försök till slalom.

Tidigare har jag aldrig riktigt haft förstaelse för urbana cyklister. Jag har tyckt att de har varit livsfarliga och arroganta. Nu förstar jag ju hur det är. Det är inte cyklisterna som är i vägen för fotgängarna, det är alla jäkla fotgängare som tar varje chans de far att slänga sig ut framför cyklisterna.

Men joder, vad härligt det är att cykla igen.

Förresten... Igar, när vi letade filosofiböcker pa bokhandeln La Central i Raval ackompanjerades det av The Nationals senaste album Boxer. Lyssna pa dem här. De är fantastiska, speciellt latarna Fake Empire och Start a War.

Strö salt i såren.

Mandag kvall. Jag, Francesco, Alf, Alfs kusin Ivan och Ivans svenska flickvän Sofia sitter i lägenheten pa Carrer Santa Anna. Det är Alfs sista kväll innan resan till Mexiko. De senaste dagarna har han varit lite labil, bade pga nervositet inför den stundande resan och alderskris efter 35-ars dagen. I bakgrunden spelas Linkin Parks senaste album.

Sofia: Vad är det här?
Francesco: Linkin Parks senaste.
S: Linkin Park? Det later lite som The Streets.
Alfredo: Backstreet boys?
S: Ehm, nej. The Streets. Jag var typ 10 när Backstreet Boys var inne.
A: Kommer ni ihag New Kids On The Block?

[tystnad]

A: Milli Vanilli?

[aterigen tystnad]

S: Herregud, du är verkligen gammal.

Lat dag i Ciutadellaparken...

San Sebastian

Den tragiska historien om Moroten.

Antonia, det här är till dig:

Jag vet inte riktigt hur det började. Jag minns bara att Moroten kom in i vara liv en sensommar i Barcelona för tva ar sedan. Kanske började det inte ens med Moroten, utan med hans alter ego Kannan.
Kannan var en sadan som bara dök upp. En dag fanns han bara där, impulsiv som bara han kunde vara. Han var en kvarleva fran sent sjuttiotal, en kanna utan historia och utan framtid. Sena kvallar satt vi andlösa pa en balkong pa Carrer d'Avinyó och lyssnade till hans historier fran olika delar av världen. Han kunde det där med historier, Kannan.

Ibland när vi kom pa besök stängde han in sig pa toaletten och vägrade komma ut. Andra ganger hade han gett sig iväg pa en impulsresa till Cannes i ett sista försök att ateruppleva sin ungdoms glansdagar.

Kannan var ett orginal. Men nagonstans pa vägen blev Kannan till Moroten, nagonstans tappade han sin identitet.

En kväll när kom fran Lledó till Avinyó var Moroten borta. Livet hade till slut blivit honom övermäktigt. Han lämnade efter sig ett enormt tomrum och ett antal foton. I ett sista försök att göra sig odödlig dokumenterade han sin död. För det var sadan han var, Kannan, en wannabe, men ocksa en alldeles vanlig kaffekanna.

En pussi, älskling!

Igar bokade jag och Francesco flygresa till Lissabon, Portugal, den 28 juni till 1 juli. Min födelsedag den 30 juni ska firas i ett land jag ännu inte besökt! Ser väldigt mycket fram emot det.

San Sebastian var fanstastiskt fint, och även om jag jobbade största delen av vistelsen sa hann vi med bade trevliga restaurantbesök, utgang och lite sightseeing. Desvärre lyckades jag dra pa mig arhundradets förkylning... Och eftersom min chef är i Finland maste jag ända vara pa jobbet för att ta hand om ett antal viktiga saker (bl. a leverans av nya stolar och ett jobbigt telefonsamtal till katalanska regeringen).
När jag kom hem i lördags, sjuk och trött, hann jag sova tva timmar innan det var dags för ännu en middag med Fs föräldrar. Mellan hostattackerna försökte mamman hjälpa mig att fa min redan febervarma kropp ännu varmare genom att bylsa pa mig mer kläder. Snart satt jag mitt pa restauranten med en kopp te i min hand, flera lager kläder och ett blankt, kallsvettigt ansikte. Pa söndagen at vi lunch tillsammans innan de begav sig hem till Norditalien. Jag har aldrig ätit sa mycket förut (ända är jag en riktig storätare).

Och sedan var F underbar.

Hela dagen tog han hand om mig, följde med mig vart jag än ville och var den sötaste pojkvän jag nagonsin sett. Fast det roligaste pa hela dagen var när vi lag i parken. Plötsligt tittar han pa mig, trutar med läpparna, ser helt enkelt ovanligt löjlig ut och säger "Pussi!". Eh? Pussi? Va? Nej, inte pussy heller utan PUSSI. Hur har min italienske pojkvän lyckats lära sig ett sadant töntigt bebis-svenskt latsasord? Ingen aning. Jag är den sista människan ni kan förvänta er se pratandes bebissprak och gulligulla. Men han fick mig att skratta. Länge. Faktum är att jag nästan kvävdes da skrattet efter ett tag ersattes av panikhosta.

Imorgon kommer bilder fran helgen och San Sebastian. Pussi.

Det kallas kulturkrock

Det sägs att man inte ska ga för fort fram. Att man ska ta dagen som den kommer och inte skynda. Att man ska lata allt ta sin tid. Och jag haller för det mesta med.

Men hur ska jag da lyckas rättfärdiga det faktum att jag pa tva manader gatt fran singel i Sverige till flickvän i Barcelona som igar at middag med sina s.k svärföräldrar?

Ingen aning. Dios mio. Det gar för snabbt. Nästa vecka blir jag dessutom sambo. Min lägenhetskompis aker till Mexiko och blir borta minst en manad, min pojkvän flyttar in. Hjälp.

Middagen med Fs föräldrar är ett kapitel för sig. De är sa söta, men vi har kommunikationsproblem. De pratar tva sprak flytande, jag fyra. Men vi har inget av dem gemensamt. Pa nagot underligt vis lyckades vi ända första varandra ibland. Pa ett sprak som nog bör placeras nagonstans mellan tyskalienska och svanska. F vägrade hjälpa till, trots att han faktiskt är utbildad tolk. Han tyckte att han det var jätteroligt att se mig serveras tallrik efter tallrik med stora portioner mat (visserligen god) medan jag kämpade för att mellan tuggorna försöka förklara exakt vad jag jobbar med och hur det gick till när deras son träffade min mormor. Vid slutet av middagen när alla hade ätit upp insag jag följande:

I norditalien äter man rekordsnabbt. Det gör man inte i svea rike.
Jag kan inte äta spaghetti. Speciellt inte snabbt. Speciellt inte medan jag kommunicerar ett pa ett sprak som inte finns. Speciellt inte när allas blickar är fästa pa mig.
Jag har uppenbarligen tillbringat atskilliga ar i skolan och boendes utomlands med att lära mig fel sprak.

Imorgon befinner jag mig i vilket fall som helst i San Sebastian. Jag bor pa Hotel Londres precis vid stranden. Underbart. Tillbaka pa lördag.

Och så här såg helgen ut:

Än finns det rättvisa i världen.

I lördags tappade jag en foccacia pa mig själv. Mitt pa stranden. Jag sag därefter ut som en nybliven mamma med en bebis som kräkts över hela mig. Men värre ända: Jag hade inte hunnit ta en enda tugga innan olyckan var framme.

I söndags gick min sko sönder halvvägs ner till hamnen. Mitt pa Ramblan. Jag hade precis ignorerat en paflugen utliggare. Skon klängde sig desperat fast vid min fotled i nagot slags fafängt försök att dra till sig ännu mer uppmärksamhet. Tre meter bakom mig hördes ett elakt skratt av uteliggartypen.

Jag kan tänka mig att han sade till sig själv att än finns det rättvisa i världen.

Jag blev tvungen att promenera vidare med EN sko. Och sedan ga in pa ett shoppingcenter med EN sko och köpa TVA nya, fula och billiga skor.

Jag är inte riktigt säker pa vad som haller pa att hända, men jag gillar det inte.

She's a lady?

Jag funderar pa om det är dags att jag börjar bli osäker pa min sexualitet. Efter tva manader här tittar jag mig omkring och inser att jag i stort sett bara umgas med killar/män. Här skulle jag egentligen vilja säga "Inget chockar mig längre, grova ord och sexhistorier hör till vardagen.", men jag kan inte. Dels för att det aldrig riktigt har chockat mig, dels för att jag vet att bland mina fantastiska närmsta vänner hemma (alla tjejer) sa är snacket dubbelt sa grovt och provocerande (visst, TOTL?).

Vad har hänt med dagens män?

Igar till exempel, satt jag och drack öl och at pizza med Francesco, Bernhard och Yoshi. Men vad gjorde vi mer? Hade vi raptävlingar eller försökte vi bräcka varandra med helgens intima upplevelser? Knappast. Vi spelade Risk, och vi hade skitkul.

I vissa avseenden är jag dock fortfarande en aning pryd. När jag kom hem fran Fs lägenhet igar morse och hörde fnitter (helt klart av den feminina typen) fran Alfs sovrum, och senare, när fnittret lämnat byggnaden, tvingades höra Alf säga "Hoppas vi inte störde dig när du kom hem imorse, vi var nog lite högljudda, haha" sa ville jag bara hoppa ut genom fönstret. Jag vill inte veta vad min 150 centimeters, desperata mexikan till lagenhetskompis har för sig mellan lakanen, hur ohämmad jag än rakar vara.

Kanske passar jag inte in bland killarna ända, eller kanske handlar det om att de män jag umgas med är en annan sorts män än Alf. Gentlemän.

Min dag som kriminell

Okej. Sa här ligger det till; jag har precis varit med om en av de konstigaste upplevelserna hittills i mitt liv. En riktig, precis-som-i-film, line-up hos polisen. Här maste jag dock klargöra att jag inte begatt nagot slags brott (herregud, jag har inte ens snattat en enda godisbit under hela mitt 21-ariga liv), utan att jag helt enkelt blev "castad" pa gatan av tva polismän som sökte blonda (icke-skyldiga) tjejer till nämnda line-up (se nedan).

Sa jag infann mig hos polisen utsatt tid, tillsammans med tva stycken katalanska, halvblonda tjejer (bada pahoppade pa gatan precis som jag, bada med ganska manga fragor om vad vi egentligen gjorde där). Det hela börjar med att nagon tar fel pa oss och tva vittnen och därför vill ha med mig och en av katalanskorna till en rättegang. Men sa kul skulle vi ju inte ha. Nar missförstandet uppdagats far vi istället kliva in i ett litet klaustrofobiskt rum, ta pa oss varsin nummerskylt och titta framat. Sedan fors en annan tjej in i rummet (förmodligen den misstänkta, definitivt en ungdomsbrottsling), och i det här landet är det knappast förvanande att se att hon inte ens är blond (snarare mörk med lite gulstripiga slingor). Det är alltsa henne vi skulle likna. Jag börjar fnissa nervöst, katalanskan bredvid mig med. Framför oss finns en tonad glasruta, pa andra sidan förs offret in och fem minuter senare kan vi konstatera att vi alla är oskyldiga och fria kvinnor. Snacka om ny erfarenhet.

Nu sitter jag pa jobbet och njuter av att vara oskyldig och att kunna lägga till ännu en sak till mitt "konstiga saker jag gjort"-CV.

Ikväll ska Alfs (min lägenhetskompis) födelsedag firas. Igar hade jag en supertrevlig kväll med Guillaume (han jobbar som vinkännare trots att han bara är 24, kanske ska börja pa Tour d'Argent i Paris om ett halvar och ska ta ner sin bil hit sa han kan aka ut till olika vingardar - roadtrip here we come!). I onsdags traffade jag Francesco igen efter 10 dagar ifran varandra, jag fick precis vad jag ville ha; en NY-tröja och min pojkvän tillbaka med större närhetsbehov än nagonsin. Äntligen helg!

Vive la France!

Nar det var som mest ensamt har i Barcelona i mandags kvall - nar lagenheten kandes tom efter O och Ls besok, nar Jonas inte langre gick att na pa spanskt nummer och nar Francesco fortfarande var pa andra sidan Atlanten - da dok varldens coolaste fransman upp.

Han heter Guillaume och ar fran Bretagne.

Och eftersom jag har en tendens att mota nya manniskor pa konstiga stallen sa traffades vi i mataffaren Carrefour. Dessutom kom vi fram till att han praktiskt taget bor pa samma gata som jag. Ikvall ska vi ta ett glas nagonstans, jag och min nya franska van!

Ljuva dagar vid havet...

WANTED: Extremt farlig, blond ung kvinna!

Intressant. Jag har personligen blivit utvald till polisen i Cerdanyolas line-up register. Ser jag extremt skyldig ut, bär jag ranarluva och pistol eller vad är det fragan om? Nej... Det räcker med att vara lang och blond. Tydligen är sadana personer en bristvara här (som om vi inte visste det förut), vilket är förklaringen till varför polisen plötsligt stoppade mig pa gatan da jag promenerade till jobbet fran taget imorse. Naturligtvis är det en aning svart att tacka nej när lagens langa arm sträcker sig efter en och drar. Nu maste jag personligen infinna mig pa poliskontoret pa fredag.

Vad gör man nu? Tänk om jag blir kallad till line-up och har extrem otur och konfronteras med ett bittert offer som pekar ut mig bara för att jävlas? Hjälp.

Nej, men det här blir intressant. Det är precis som pa film.