Det kallas kulturkrock

Det sägs att man inte ska ga för fort fram. Att man ska ta dagen som den kommer och inte skynda. Att man ska lata allt ta sin tid. Och jag haller för det mesta med.

Men hur ska jag da lyckas rättfärdiga det faktum att jag pa tva manader gatt fran singel i Sverige till flickvän i Barcelona som igar at middag med sina s.k svärföräldrar?

Ingen aning. Dios mio. Det gar för snabbt. Nästa vecka blir jag dessutom sambo. Min lägenhetskompis aker till Mexiko och blir borta minst en manad, min pojkvän flyttar in. Hjälp.

Middagen med Fs föräldrar är ett kapitel för sig. De är sa söta, men vi har kommunikationsproblem. De pratar tva sprak flytande, jag fyra. Men vi har inget av dem gemensamt. Pa nagot underligt vis lyckades vi ända första varandra ibland. Pa ett sprak som nog bör placeras nagonstans mellan tyskalienska och svanska. F vägrade hjälpa till, trots att han faktiskt är utbildad tolk. Han tyckte att han det var jätteroligt att se mig serveras tallrik efter tallrik med stora portioner mat (visserligen god) medan jag kämpade för att mellan tuggorna försöka förklara exakt vad jag jobbar med och hur det gick till när deras son träffade min mormor. Vid slutet av middagen när alla hade ätit upp insag jag följande:

I norditalien äter man rekordsnabbt. Det gör man inte i svea rike.
Jag kan inte äta spaghetti. Speciellt inte snabbt. Speciellt inte medan jag kommunicerar ett pa ett sprak som inte finns. Speciellt inte när allas blickar är fästa pa mig.
Jag har uppenbarligen tillbringat atskilliga ar i skolan och boendes utomlands med att lära mig fel sprak.

Imorgon befinner jag mig i vilket fall som helst i San Sebastian. Jag bor pa Hotel Londres precis vid stranden. Underbart. Tillbaka pa lördag.