Den tragiska historien om Moroten.

Antonia, det här är till dig:

Jag vet inte riktigt hur det började. Jag minns bara att Moroten kom in i vara liv en sensommar i Barcelona för tva ar sedan. Kanske började det inte ens med Moroten, utan med hans alter ego Kannan.
Kannan var en sadan som bara dök upp. En dag fanns han bara där, impulsiv som bara han kunde vara. Han var en kvarleva fran sent sjuttiotal, en kanna utan historia och utan framtid. Sena kvallar satt vi andlösa pa en balkong pa Carrer d'Avinyó och lyssnade till hans historier fran olika delar av världen. Han kunde det där med historier, Kannan.

Ibland när vi kom pa besök stängde han in sig pa toaletten och vägrade komma ut. Andra ganger hade han gett sig iväg pa en impulsresa till Cannes i ett sista försök att ateruppleva sin ungdoms glansdagar.

Kannan var ett orginal. Men nagonstans pa vägen blev Kannan till Moroten, nagonstans tappade han sin identitet.

En kväll när kom fran Lledó till Avinyó var Moroten borta. Livet hade till slut blivit honom övermäktigt. Han lämnade efter sig ett enormt tomrum och ett antal foton. I ett sista försök att göra sig odödlig dokumenterade han sin död. För det var sadan han var, Kannan, en wannabe, men ocksa en alldeles vanlig kaffekanna.