Betongen talar

Något jag älskar med större städer är gatukonsten som finns i varje kvarter. Det är så mycket mer än bara tags, graffiti eller vandalisering, en målning på en mur kan sända politiska budskap, frustration och känslor, eller poesi. Några av de vackraste jag sett finns i Paris, den till höger är målad på en mur i St Germain des Prés och flera vardagskonstnärer har sagt sitt på den gråa betongen.

Jag läste om Banksys gatukonst i olika delar av världen. I Israel har han avbildat en liten flicka som med hjälp av ballonger färdas upp över muren som utgör barriären mellan Israel och Västbanken, på en annan del av muren kan man hitta den här.

Det är fantastiskt vackert, och mystiskt. Gatukonstens motiv är ibland klara, ibland öppnar de för egna tolkningar. Men de är synliga för alla, och även om konstnären oftast förblir anonym så når han, till skillnad från klassiska konstnärer, ut till en grupp människor i samhället som sällan spenderar tid på gallerier och museum.

Fran macho till jantelag pa 1/2 sekund

Min italienske pojkvän känns sällan speciellt italiensk. Förutom när han gör minen till vänster. Jag vet inte riktigt vad som händer, men plötsligt förvandlas han fran en mjuk pojke fran Sydtyrolen till en manlig, eldig romare. Jag tror det har att göra med hur han fäster blicken nagonstans, rynkar pannan och öppnar munnen en aning. Samt den romerska näsan förstas. Fast sedan tar han pa sig sin nyinköpta svenska gubbkofta, och alla spar av Italien är borta inom brakdelen av en sekund.

Semester pa jobbet

Judith är pa besök och dagarna är underbara. Jag vet att jag alltid pratar om hur ingen kan lata bli att tycka om henne (till och med sa mycket att jag fatt dig, Stéphanie, att tro att hon är nagon slags gudinna trots att ni inte ens träffat varandra), men jag tänker fortsätta ända. Det händer pa nagot sätt alltid dubbel sa mycket konstigt/roligt/annorlunda när hon är här.

Och det bästa med att ha folk pa besök är att det känns som om man själv har semester. Pa kvällarna gar man ut och äter (med J är det lätt, hon har redan alla sina favoritställen som hon maste ga till, sa det gör vi), man träffar folk man inte sett pa jättelänge och drabbas da och da av lite nostalgi...

Igar var vi pa utomhusbio uppe pa Montjuïc. Väldigt trevligt. Ikväll kommer Emiel och imorgon blir det festival!

Förresten sa kommer jag snart att chocka er alla... Vänta bara.

Ge mig en Sant Pau och jag är tyst...

Jag är sa hungrig... Glömde ta med mat till jobbet idag och orkade inte ga och köpa nagot.

Jag sitter och drömmer om en Sant Pau-ciabatta med cabra och honung fran Madame Jasmine, guacamole fran El Jardí, sushi fran Yoshis ställe eller kanske tapas fran nagot av de baskiska ställena i staden. Eller svensk mat; färskpotatis, jordgubbar, sill, räkmacka...

Ah... Jag maste ha mat.

Musica, maestro!

Igar spelade TV on the Radio och El Perro del Mar pa Apolo, jag var där. El Perro del Mar, som gjorde sina enda spelningar i sommar i Barcelona och Madrid, var ett perfekt öppningsnummer med sin lugna, melodiska musik och mäktiga röst. Jag älskar latarna "Dog" och "Party". Sedan kom Brooklyn-bandet TV on the Radio, mycket bättre live än pa albumet. Speciellt laten Province blev mycket mer levande i verkligheten.

Om en vecka, 13-14 juli, är det dags för Summercase i Barcelona, tva dagars festival. Judith kommer hit fran Wien och Emiel fran Holland. Jag ser fram emot att se The Hours (lyssna pa "Back when you were good"), Bloc Party, Editors, Air, LCD Soundsystem, The Hidden Cameras, Scissor Sisters, Arcade Fire, kanske PJ Harvey etc. Fragan är hur man far tid att springa mellan scenerna.

Om nagon rakar vara pa Roskilde just nu sa GLÖM INTE att ga och lyssna pa The National.

Det är mycket musik nu.

En bortglömd stad

Lissabon kändes pa nagot sätt som en bortglömd del av Europa. Trots att staden är full av fantastisk arkitektur, charmiga gränder där sparvagnar fran 40-talet far omkring, trevliga och hjälpsamma invanare och mysiga restauranter, sa kändes ibland som om Portugals huvudstad blivit fast i nagons slags tidsbubbla det senaste seklet. De vackra fasaderna pa husen var oftast inte alls underhallna, affärerna inhysta i lokaler fran en annan tid, vid vägkanten syns stora mängder kommunistpropaganda och vissa av husen i de gamla stadsdelarna sa obeboeliga att de ibland gav intrycket av en spökstad. Det märks att Portugal är ett av de fattigare länderna i Europa.

Ända var det sa ofattbart vackert, charmerande. Sparvagnarna, fasaderna... Som om man latit tiden ha sin gang utan att försöka inverka, bygga nytt och förnya. Naturligtvis är det inte hela sanningen, förmodligen skulle man reparera mer om man hade ekonomin för det. F blev flera ganger under helgen nästan arg för att man inte tog hand om sin arktitekturskatt bättre.

Utanför vart hotell, mitt i centrum och mitt pa dagen, stod alltid ett antal prostituerade och inväntade kunder. Polisen som stod i gathörnet sag, men lät dem vara. Vart du än gar blir du erbjuden droger, ibland insisterar de.

Men folket, alltid beredda att hjälpa. Av en slump stötte vi ihop med servitrisen som jobbade pa restauranten där vi at en underbar lunch pa fredagen, hon hejade som om vi känt varandra sedan länge. Fragar man om vägen far man bade leenden och vägbeskrivning tillbaka. Och vi blev förvanade över sprakkunskaperna. Innan resan trodde vi att det var bäst att försöka kommunicera pa spanska, men upptäckte sedan att det gar bra med bade engelska och franska (även om vi ocksa i fortsättningen envisades med spanskan). Det som särskilt förvanade var att franskan tydligen är nästan lika utbredd som engelskan. Tydligen far elever i skolan först studera bada spraken, sedan välja mellan franska och engelska.

Staden pa sju kullar; vacker, bortglömd, vänlig och ett mysterium i sig.

Och imorgon...

Bär det av till... LISSABON!

Försök lära en gammal mexikan sitta och du blir besviken.

Alf, min flatmate som nu till allas lycka (?) atervänt fran Mexiko, är näst intill pedantisk. Fa människor skulle klara av att leva med honom sa som jag nu har gjort i ett antal manader.

Han diskar alltid direkt efter maten. Han skulle aldrig raka glömma gasen till varmvattnet pa mer än tre sekunder. Han källsorterar. Städar. Samlar pa rabattkuponger som han sedan använder. Skulle aldrig drömma om att borsta tänderna nagon annanstans än i badrummet.

Dessutom letar han tjej. Hela tiden, dygnet runt, desperat. Blir kär i varenda kvinnlig vän jag tar hem, plus mina tjejkompisar i Sverige (även dem han aldrig sett pa bild). Rakar han fa tag pa nagon stackars berusad tjejs telefonnummer en kväll ringer han vid sjutiden morgonen därpa, och blir förvanad över att hon inte svarar/ska aka hem till Frankrike/har drabbats av nagon sjukdom/har pojkvän. Men nu har han svurit pa att sluta leta. Tydligen har han tröttnat. Jag klandrar honom inte, jag skulle ocksa tröttna.

Imorse satt jag och F och at frukost. Alf gick ut pa balkongen.

A: Jag tror att vi har fatt en ny granne.

[jag reser mig upp och gar mot balkongen]

Jag: Jasa?
A: Ja, och snygg dessutom.

[Alf far nagot drömskt i blicken efter det här konstaterandet]

Jag: Jasa.
A: Nej, nu gömde hon sig.

[Alf suckar besviket när jag halvintresserat kikar mot balkongen där den nya heta grannen sägs befinna sig. Han gar in igen.]

Jag: Skulle inte du sluta med det där? Att leta tjejer?
A: Jo [mumlar han och försöker se oberörd ut] Jag har redan slutat. Det är ingenting för mig.

Alf gar in pa toaletten, jag sätter mig ned med F igen och äter vidare pa min smörgas. Alf kommer ut fran toaletten, med tandborsten... och gar raka vägen ut pa balkongen.

7665 dagar för att lära sig leva

Snart blir jag 21. Klockan 11 minuter i fem pa lördag kommer jag att ha levt 7665 dagar av mitt liv. 7665 händelserika dagar - endel fantastiska, andra av den sorten man helst skulle vilja hoppa över. Ända minns jag sa fa.

Pa min 21:a födelsedag kommer jag att befinna mig i Lissabon. Ett nytt land. Det första pa tva ar jag besöker där jag inte talar spraket.

21. En perfekt alder egentligen. Tillräckligt gammal för att blir respekterad och behandlad som en egen individ, men för ung för att orka oroa sig och för att tvingas ta itu med det riktigt jobbiga.

Men vart tog tiden vägen?

Och hur lyckades jag lära mig att leva, när det kändes sa omöjligt bara för nagra ar sedan?

Cap de Creus/Cadaqués med Antonia, Jonas, Francesco och Yoshi...

Que no me dejes, Antonia!

Jag har glömt hur man cyklar.

Barcelonabor har ett nytt sätt att förflytta sig, och jag med dem. Det kallas Bicing och gar ut pa att cyklar ställs till förfogande för allmänheten. Runt om i staden har man satt upp cykelstationer, som ett alternativ till buss, bil eller taxi. För 6 Euro far du ett kort hemskickat som ger dig rätt att använda alla de här cyklarna. Da man tagit sig fran punkt A till B lämnar man helt enkelt cykeln pa närmsta cykelstation och promenerar iväg. Helt gratis (förutom anmälningsavgiften pa 6 euro), men om man använder cykeln mer än en halvtimme far man betala nagra cent, och om man snor den sa "köper" man den helt enkelt och 150 Euro dras fran ditt konto.

Det är en kanonidé, men jag har glömt hur man cyklar.

Igar, när det var dags för premiärturen, vinglade jag omkring pa Barrio Góticos gator som nagon som drabbats av ett virus pa balanssinnet kombinerat med för mycket alkohol. Tva poliser fick rädda sig bäst de kunde där jag kom framsusande med vinden i haret i vad som sag ut som ett försök till slalom.

Tidigare har jag aldrig riktigt haft förstaelse för urbana cyklister. Jag har tyckt att de har varit livsfarliga och arroganta. Nu förstar jag ju hur det är. Det är inte cyklisterna som är i vägen för fotgängarna, det är alla jäkla fotgängare som tar varje chans de far att slänga sig ut framför cyklisterna.

Men joder, vad härligt det är att cykla igen.

Förresten... Igar, när vi letade filosofiböcker pa bokhandeln La Central i Raval ackompanjerades det av The Nationals senaste album Boxer. Lyssna pa dem här. De är fantastiska, speciellt latarna Fake Empire och Start a War.

Strö salt i såren.

Mandag kvall. Jag, Francesco, Alf, Alfs kusin Ivan och Ivans svenska flickvän Sofia sitter i lägenheten pa Carrer Santa Anna. Det är Alfs sista kväll innan resan till Mexiko. De senaste dagarna har han varit lite labil, bade pga nervositet inför den stundande resan och alderskris efter 35-ars dagen. I bakgrunden spelas Linkin Parks senaste album.

Sofia: Vad är det här?
Francesco: Linkin Parks senaste.
S: Linkin Park? Det later lite som The Streets.
Alfredo: Backstreet boys?
S: Ehm, nej. The Streets. Jag var typ 10 när Backstreet Boys var inne.
A: Kommer ni ihag New Kids On The Block?

[tystnad]

A: Milli Vanilli?

[aterigen tystnad]

S: Herregud, du är verkligen gammal.

Lat dag i Ciutadellaparken...

San Sebastian

Den tragiska historien om Moroten.

Antonia, det här är till dig:

Jag vet inte riktigt hur det började. Jag minns bara att Moroten kom in i vara liv en sensommar i Barcelona för tva ar sedan. Kanske började det inte ens med Moroten, utan med hans alter ego Kannan.
Kannan var en sadan som bara dök upp. En dag fanns han bara där, impulsiv som bara han kunde vara. Han var en kvarleva fran sent sjuttiotal, en kanna utan historia och utan framtid. Sena kvallar satt vi andlösa pa en balkong pa Carrer d'Avinyó och lyssnade till hans historier fran olika delar av världen. Han kunde det där med historier, Kannan.

Ibland när vi kom pa besök stängde han in sig pa toaletten och vägrade komma ut. Andra ganger hade han gett sig iväg pa en impulsresa till Cannes i ett sista försök att ateruppleva sin ungdoms glansdagar.

Kannan var ett orginal. Men nagonstans pa vägen blev Kannan till Moroten, nagonstans tappade han sin identitet.

En kväll när kom fran Lledó till Avinyó var Moroten borta. Livet hade till slut blivit honom övermäktigt. Han lämnade efter sig ett enormt tomrum och ett antal foton. I ett sista försök att göra sig odödlig dokumenterade han sin död. För det var sadan han var, Kannan, en wannabe, men ocksa en alldeles vanlig kaffekanna.

En pussi, älskling!

Igar bokade jag och Francesco flygresa till Lissabon, Portugal, den 28 juni till 1 juli. Min födelsedag den 30 juni ska firas i ett land jag ännu inte besökt! Ser väldigt mycket fram emot det.

San Sebastian var fanstastiskt fint, och även om jag jobbade största delen av vistelsen sa hann vi med bade trevliga restaurantbesök, utgang och lite sightseeing. Desvärre lyckades jag dra pa mig arhundradets förkylning... Och eftersom min chef är i Finland maste jag ända vara pa jobbet för att ta hand om ett antal viktiga saker (bl. a leverans av nya stolar och ett jobbigt telefonsamtal till katalanska regeringen).
När jag kom hem i lördags, sjuk och trött, hann jag sova tva timmar innan det var dags för ännu en middag med Fs föräldrar. Mellan hostattackerna försökte mamman hjälpa mig att fa min redan febervarma kropp ännu varmare genom att bylsa pa mig mer kläder. Snart satt jag mitt pa restauranten med en kopp te i min hand, flera lager kläder och ett blankt, kallsvettigt ansikte. Pa söndagen at vi lunch tillsammans innan de begav sig hem till Norditalien. Jag har aldrig ätit sa mycket förut (ända är jag en riktig storätare).

Och sedan var F underbar.

Hela dagen tog han hand om mig, följde med mig vart jag än ville och var den sötaste pojkvän jag nagonsin sett. Fast det roligaste pa hela dagen var när vi lag i parken. Plötsligt tittar han pa mig, trutar med läpparna, ser helt enkelt ovanligt löjlig ut och säger "Pussi!". Eh? Pussi? Va? Nej, inte pussy heller utan PUSSI. Hur har min italienske pojkvän lyckats lära sig ett sadant töntigt bebis-svenskt latsasord? Ingen aning. Jag är den sista människan ni kan förvänta er se pratandes bebissprak och gulligulla. Men han fick mig att skratta. Länge. Faktum är att jag nästan kvävdes da skrattet efter ett tag ersattes av panikhosta.

Imorgon kommer bilder fran helgen och San Sebastian. Pussi.

Det kallas kulturkrock

Det sägs att man inte ska ga för fort fram. Att man ska ta dagen som den kommer och inte skynda. Att man ska lata allt ta sin tid. Och jag haller för det mesta med.

Men hur ska jag da lyckas rättfärdiga det faktum att jag pa tva manader gatt fran singel i Sverige till flickvän i Barcelona som igar at middag med sina s.k svärföräldrar?

Ingen aning. Dios mio. Det gar för snabbt. Nästa vecka blir jag dessutom sambo. Min lägenhetskompis aker till Mexiko och blir borta minst en manad, min pojkvän flyttar in. Hjälp.

Middagen med Fs föräldrar är ett kapitel för sig. De är sa söta, men vi har kommunikationsproblem. De pratar tva sprak flytande, jag fyra. Men vi har inget av dem gemensamt. Pa nagot underligt vis lyckades vi ända första varandra ibland. Pa ett sprak som nog bör placeras nagonstans mellan tyskalienska och svanska. F vägrade hjälpa till, trots att han faktiskt är utbildad tolk. Han tyckte att han det var jätteroligt att se mig serveras tallrik efter tallrik med stora portioner mat (visserligen god) medan jag kämpade för att mellan tuggorna försöka förklara exakt vad jag jobbar med och hur det gick till när deras son träffade min mormor. Vid slutet av middagen när alla hade ätit upp insag jag följande:

I norditalien äter man rekordsnabbt. Det gör man inte i svea rike.
Jag kan inte äta spaghetti. Speciellt inte snabbt. Speciellt inte medan jag kommunicerar ett pa ett sprak som inte finns. Speciellt inte när allas blickar är fästa pa mig.
Jag har uppenbarligen tillbringat atskilliga ar i skolan och boendes utomlands med att lära mig fel sprak.

Imorgon befinner jag mig i vilket fall som helst i San Sebastian. Jag bor pa Hotel Londres precis vid stranden. Underbart. Tillbaka pa lördag.

Och så här såg helgen ut:

Än finns det rättvisa i världen.

I lördags tappade jag en foccacia pa mig själv. Mitt pa stranden. Jag sag därefter ut som en nybliven mamma med en bebis som kräkts över hela mig. Men värre ända: Jag hade inte hunnit ta en enda tugga innan olyckan var framme.

I söndags gick min sko sönder halvvägs ner till hamnen. Mitt pa Ramblan. Jag hade precis ignorerat en paflugen utliggare. Skon klängde sig desperat fast vid min fotled i nagot slags fafängt försök att dra till sig ännu mer uppmärksamhet. Tre meter bakom mig hördes ett elakt skratt av uteliggartypen.

Jag kan tänka mig att han sade till sig själv att än finns det rättvisa i världen.

Jag blev tvungen att promenera vidare med EN sko. Och sedan ga in pa ett shoppingcenter med EN sko och köpa TVA nya, fula och billiga skor.

Jag är inte riktigt säker pa vad som haller pa att hända, men jag gillar det inte.

She's a lady?

Jag funderar pa om det är dags att jag börjar bli osäker pa min sexualitet. Efter tva manader här tittar jag mig omkring och inser att jag i stort sett bara umgas med killar/män. Här skulle jag egentligen vilja säga "Inget chockar mig längre, grova ord och sexhistorier hör till vardagen.", men jag kan inte. Dels för att det aldrig riktigt har chockat mig, dels för att jag vet att bland mina fantastiska närmsta vänner hemma (alla tjejer) sa är snacket dubbelt sa grovt och provocerande (visst, TOTL?).

Vad har hänt med dagens män?

Igar till exempel, satt jag och drack öl och at pizza med Francesco, Bernhard och Yoshi. Men vad gjorde vi mer? Hade vi raptävlingar eller försökte vi bräcka varandra med helgens intima upplevelser? Knappast. Vi spelade Risk, och vi hade skitkul.

I vissa avseenden är jag dock fortfarande en aning pryd. När jag kom hem fran Fs lägenhet igar morse och hörde fnitter (helt klart av den feminina typen) fran Alfs sovrum, och senare, när fnittret lämnat byggnaden, tvingades höra Alf säga "Hoppas vi inte störde dig när du kom hem imorse, vi var nog lite högljudda, haha" sa ville jag bara hoppa ut genom fönstret. Jag vill inte veta vad min 150 centimeters, desperata mexikan till lagenhetskompis har för sig mellan lakanen, hur ohämmad jag än rakar vara.

Kanske passar jag inte in bland killarna ända, eller kanske handlar det om att de män jag umgas med är en annan sorts män än Alf. Gentlemän.

Min dag som kriminell

Okej. Sa här ligger det till; jag har precis varit med om en av de konstigaste upplevelserna hittills i mitt liv. En riktig, precis-som-i-film, line-up hos polisen. Här maste jag dock klargöra att jag inte begatt nagot slags brott (herregud, jag har inte ens snattat en enda godisbit under hela mitt 21-ariga liv), utan att jag helt enkelt blev "castad" pa gatan av tva polismän som sökte blonda (icke-skyldiga) tjejer till nämnda line-up (se nedan).

Sa jag infann mig hos polisen utsatt tid, tillsammans med tva stycken katalanska, halvblonda tjejer (bada pahoppade pa gatan precis som jag, bada med ganska manga fragor om vad vi egentligen gjorde där). Det hela börjar med att nagon tar fel pa oss och tva vittnen och därför vill ha med mig och en av katalanskorna till en rättegang. Men sa kul skulle vi ju inte ha. Nar missförstandet uppdagats far vi istället kliva in i ett litet klaustrofobiskt rum, ta pa oss varsin nummerskylt och titta framat. Sedan fors en annan tjej in i rummet (förmodligen den misstänkta, definitivt en ungdomsbrottsling), och i det här landet är det knappast förvanande att se att hon inte ens är blond (snarare mörk med lite gulstripiga slingor). Det är alltsa henne vi skulle likna. Jag börjar fnissa nervöst, katalanskan bredvid mig med. Framför oss finns en tonad glasruta, pa andra sidan förs offret in och fem minuter senare kan vi konstatera att vi alla är oskyldiga och fria kvinnor. Snacka om ny erfarenhet.

Nu sitter jag pa jobbet och njuter av att vara oskyldig och att kunna lägga till ännu en sak till mitt "konstiga saker jag gjort"-CV.

Ikväll ska Alfs (min lägenhetskompis) födelsedag firas. Igar hade jag en supertrevlig kväll med Guillaume (han jobbar som vinkännare trots att han bara är 24, kanske ska börja pa Tour d'Argent i Paris om ett halvar och ska ta ner sin bil hit sa han kan aka ut till olika vingardar - roadtrip here we come!). I onsdags traffade jag Francesco igen efter 10 dagar ifran varandra, jag fick precis vad jag ville ha; en NY-tröja och min pojkvän tillbaka med större närhetsbehov än nagonsin. Äntligen helg!

Vive la France!

Nar det var som mest ensamt har i Barcelona i mandags kvall - nar lagenheten kandes tom efter O och Ls besok, nar Jonas inte langre gick att na pa spanskt nummer och nar Francesco fortfarande var pa andra sidan Atlanten - da dok varldens coolaste fransman upp.

Han heter Guillaume och ar fran Bretagne.

Och eftersom jag har en tendens att mota nya manniskor pa konstiga stallen sa traffades vi i mataffaren Carrefour. Dessutom kom vi fram till att han praktiskt taget bor pa samma gata som jag. Ikvall ska vi ta ett glas nagonstans, jag och min nya franska van!

Ljuva dagar vid havet...

WANTED: Extremt farlig, blond ung kvinna!

Intressant. Jag har personligen blivit utvald till polisen i Cerdanyolas line-up register. Ser jag extremt skyldig ut, bär jag ranarluva och pistol eller vad är det fragan om? Nej... Det räcker med att vara lang och blond. Tydligen är sadana personer en bristvara här (som om vi inte visste det förut), vilket är förklaringen till varför polisen plötsligt stoppade mig pa gatan da jag promenerade till jobbet fran taget imorse. Naturligtvis är det en aning svart att tacka nej när lagens langa arm sträcker sig efter en och drar. Nu maste jag personligen infinna mig pa poliskontoret pa fredag.

Vad gör man nu? Tänk om jag blir kallad till line-up och har extrem otur och konfronteras med ett bittert offer som pekar ut mig bara för att jävlas? Hjälp.

Nej, men det här blir intressant. Det är precis som pa film.

El sentimiento del día

Solen skiner, ljumma sommarvindar sveper längs med min kropp och jag hör pappegojor bland palmbladen. Har precis avnjutit en sallad med min arbetskompis Alessandra och vet att jag kommer att sluta relativt tidigt idag da jag inte har speciellt mycket att göra. Inatt anländer tva fantastiska vänner till min lägenhet alldeles intill Santa Ana-kyrkan, jag kan se fram emot en langhelg med dem i en av de städer jag älskar mest i hela världen och nästa vecka kommer Francesco hem fran New York, förhoppningsvis med en liten present i bagaget.

Tar upp en körsbärstomat fran min sallad och kisar i solen.

"Wow", tänker jag, "jag är svindlande lycklig"...

Tid, vad är det?

Tiden flyger fram här i Barcelona. Rätt som det är sitter jag pa taget mot jobbet i Cerdanyola och ser böljande, gröna kullar svisha förbi. Känner doften av sommar. Tittar i kalendern och upptäcker att det redan gatt en manad sedan den dag jag atervände hit.

Men... Sa mycket har hänt att det känns som om mycket mer tid borde ha passerat. Vi har haft besök, varit i Girona, dansat oss svettiga pa nätterna, firat födelsedag, blivit bestulna (naja... inte jag, men min naive italienare) träffat alla möjliga sorters människor. Jag har jobbat och jobbat och lärt mig otroligt mycket, ätit fantastisk mat, nästan huggit av mig min tumme och haft underbart, fantastisk roligt.

Senaste veckan var Judith och Metza pa besök. Det var kul men intensivt och när de akt hem pa söndagen var jag som sagt sa slut att jag rakade hugga av mig tummen när jag städade lägenheten.

Jonas ankomst till Barcelona för tva veckor sedan resulterade i succé. Redan efter nagra dagar hade han hunnit starta ett band (Las Hamburguesas), lärt sig flytande spanska ("Francesco es un chico muy alto, y tú?", "Yo soy de Buenos Aires." etc.), flyttat in med ett gaypar och till följd av atskilliga fragor som pekade mot ett oerhört stort intresse för gaykulturen (tex. "Finns det en gaypark här i Barcelona?") och ihärdigt nynnande pa mindre maskulina sanger (Turn around, I will surivive) fatt alla att tro att även han är gay... Dessutom har han ramlat ned i en vattenpöl, förolämpat en inte alltför gammal dam och fatt stackars Masato att tro att svenskar är rubbade i största allmänhet (men vem har inte det?).

Pa torsdag aker Francesco till New York. Jag är avundsjuk, men tänker ha dubbelt sa roligt här hemma med min syster som kommer pa besök och med Lina och Oriana som anländer när min syster lämnat Spanien. Ser fram emot det, jag saknar er.

Tills nästa gang...

Can't help it... I love this place.

Jag presenterar... Las Hamburguesas!

Vattenskalle och vattenpipa!

Grattis Yoshi, 22!

Sushifest med trubadur och öltorn!

Jonas är konst. Y tú?

Girona - mer än bara en flygplats.

8 nationaliteter beundrar utsikten!

Girona 2007... Nej, vi är inte pa sprakresa...

Min allvarliga, italienska 'melón' till pojkvän...

Inte en snöflinga sa langt ögat kan na...

Gabriel, el angel!

Gabriel, en amerikan/katalan som jobbar i samma kontorsbyggnad som jag, ar varldens snallaste. Igar nar jag kom till jobbet pa morgonen var ingen dar, och eftersom jag annu inte har nyckel fick jag snallt satta mig ned och vanta. Fem minuter senare dok Gabriel upp, smapratade lite och slappte in mig. Nagon timme senare fick jag ett meddelande pa min Skype (som vi anvander oss av i byggnaden, antagligen for att slippa obehaget det innebar att ga upp for den lilla, lilla trappan och prata "face to face"), och G fragade om jag ville ha skjuts fran Barcelona till Cerdanyola nasta dag. Sjalvklart ville jag det, tag och buss ar inte nagot jag valjer frivilligt. Fem minuter senare kom ett nytt meddelande. "Bueno..." skrev G, "Jag antar att du har samma problem nu pa eftermiddagen?". Och sa fick jag aven skjuts hem. Vilken gentleman!

Imorgon firar jag min motsvarighet till fredagar; eftersom jag bara jobbar fyra dagar i veckan ar torsdagar numera underbara!

Pa lordag ar jag och Francesco inbjudna pa nagon slags katalansk fest utanfor Barcelona. Min chef ska dit och 30 personer till. Det enda problemet ar att jag an sa lange inte lyckats ordna nagon bil, vilket behovs for att ta sig dit.

Jonas kommer ju hit pa sondag forresten, underbart! Antligen nagon som forstar svenska och vet vad "dance battle" ar!

Snart "la Semana Santa"!

Sitter pa jobbet, men idag liksom igar ar jag min egen chef da Franziska akt till Istanbul for en konferens. Darfor tar jag nu en kort, valfortjant paus och uppdaterar bloggen lite.

Jobbet gar bra, har publicerat min forsta artikel pa hemsidan och sitter nu och jobbar med att informera medlemmar om att deras medlemskap i organisationen behover fornyas. Det ar inte direkt anstrangande. Vi ar ju egentligen bara tva personer som jobbar pa TCI i Barcelona, jag och min chef, men i samma byggnad har ett systerforetag sitt kontor. Vi ater oftast lunch tillsammans, och jag har upptackt hur trevliga alla ar. I lordags blev jag och F inbjudna att ga ut med italienskan som jobbar har, hennes franska pojkvan samt min chef med spansk fastman (glomde nog beratta det forresten, min chef kom hem fran Marrocko och berattade att hon "akte dit med pojkvan med kom hem utan". Vad sager man? Fem sekunder senare tog hon dock upp handen ur fickan och visade forlovningsringen, dvs: ingen pojkvan langre, men en blivande man). Igar at jag lunch med de tre supertrevliga killarna pa kontoret; en mexikan, en fransman fran Paris och en katalan/amerikan. De hade valdigt djupgaende kunskaper i svensk musik ("Ah, conoces I'm from Barcelona?" Si, son de mi ciudad. "Y The Knife?" Si, claro.).

Var pa bio igar, sag "300" med Tom och F. Den var intressant; mycket blod, mycket lanat material fran filmer som Gladiator och Sagan om Ringen och manga storslagna, stereotypa tal och forvrangning av historien.

Snart ar det paskveckan, dvs la Semana Santa. Judith kommer hit och vi ar nagra stycken som funderar pa at vandra i bergen. Alla ar lediga fredag till mandag, som hemma.

Mysteriet Katalonien

Jag har blandade kanslor for Katalonien. Dels alskar jag den har delen av varlden, dels forstar jag mig inte pa den. Till exempel:

• Varfor envisas sa manga katalanska kvinnor med att bara hockeyfrilla? Och varfor tvingar de sina dottrar att klippa sig likadant?

• Hur kom de pa den fantastiska iden att gnida in en baguette med tomat och sedan salta, dvs pan con tomate?

• Varfor tar allt som borde ta en minut flera veckor?

• Hur orkar man ata klockan 22.00 varje kvall?

• Varfor envisas med att halla fast vid ett sprak som mer eller mindre endast talas har (fast visserligen ett mycket vackert sadant)?

Jag forstar inte... Men sedan tittar jag mig omkring. Ser hur folk skrattar, hur man umgas pa ett helt annat satt an i Sverige, hur vackert det ar med de grona berg som skyddar Barcelona, hur havet glittrar. Jag smakar pa all fantastisk mat. Pratar med underbara manniskor. Lyssnar pa musik full av kanslor. Lever. Och sedan tanker jag:

Nagot maste de ju ha gjort ratt.

Barcelona, posa't fria!

Barcelona har dragit sig tillbaka in i kylan. En morgon vaknade jag och upptackte att jag inte hade nagon rost kvar, att halsen var svullen och att huvudet kandes tjockt. Det blev inte battre nar F papekade att jag "haft konstiga ljud for mig hela natten", nagot jag sjalvklart inte ville kannas vid. Efter ett antal minuter dok dock nagra svaga minnen upp om att jag inte kunnat svalja pa hela natten och darmed antagligen legat och smaskat bredvid honom fran det att jag somnade.

Men det borjar bli battre nu, fast kallt ar det fortfarande (har ni sno hemma?).

Min forsta arbetsdag igar gick bra, har skrivit pa for fyra manader tills vidare, och den 17-18 maj aker jag till fantastiskt vackra San Sebastian (Donostia) i Pais Vasco for att delta vid en konferens. Vilken lycka... Den enda nackdelen ar att kontoret ligger utanfor Barcelona, i Cerdanyola, men om vi lyckas fa tag pa nagon lamplig lokal i Barcelonas nya affarsdistrikt sa blir det flytt!

Idag har jag sprungit omkring hos diverse spanska myndigheter i jakt pa NIE-nummer och ett Numero de Seguridad Social som jag i slutet av dagen upplystes om att jag redan hade. Jag ar inte pa bra humor nu... Efter att ha sett vad som kanns som varje poliskontor i Barcelona, varje metrostation, sa ar jag helt slut.

Ser fram emot de besok som redan ar inbokade, min syster den 19 och Lina/Oriana den 25 april, bland annat eftersom jag tror att jag umgas alldeles for mycket med F. Imorse vaknade vi och sade i mun pa varandra "Jag dromde om dig inatt!". Att hans drom handlade om att jag foljde med honom nar han och alla hans vanner spelade fotboll, medan min handlade om att jag tvingades valja mellan honom och en dvarg (ar det har en skada efter boken Dvargen, mojligtvis?), reflekterar val bara kulturkrocken eller nagot...

Min dator ligger forresten fortfarande i djup koma...

Lo que ha pasado en Barcelona ultimamente:

Som ni sakert alla har markt sa har jag varit ytterst franvarande de senaste dagarna, vilket beror pa nagot som bara kan beskrivas som en smarre katastrof; min dator har tagit sitt sista andetag. Jag hoppas fortfarande pa att han ska ateruppsta, men jag vet inte hur jag ska lyckas ateruppliva honom. Det enda jag ar saker pa ar att han inte langre har nagon energi, bokstavligt talat. Jo... Laddaren ar sonder, eller sa ar det datorn, och det verkar inte helt enkelt att reparera skadan i det har landet. For tillfallet har jag fatt lana Alfredos dator, men det ar en Mac och jag och Mac gar inte sa bra ihop.

De senaste dagarna har varit bra, pa fredagen traffade jag en svensk tjej som bor har i Barcelona. Det var skont att for en gangs skull umgas med nagot annat an personer av det manliga konet. Pa lordagen foljde jag med Francesco till hans hollandska f.d. lagenhetskompis. Det var trevligt; jag tillbringade natten genom att sitta och diskutera Nils Holgersson och Teskedsgumman med sju exalterade hollandare. F forstod inte mycket.

Pa sondagen bjod A med mig till sitt gym. Det liknar inget gym jag tidigare varit pa, mer ett spa. Man tilldelas en handduk sa fort man kommer in genom dorren och kan sedan valja mellan jacuzzi, pool, yoga, gym, power box etc. Jag gjorde bort mig atskilliga ganger, men lyckades fa lite traning till slut. Pa kvallen gick jag och F pa bio, det blev Paris je t'aime, en gang till.

Idag har jag spelat rollen som hemmafru fullt ut. Fixade lunch till F, och dom om min forvaning nar han inte bara at upp sin portion utan darefter ocksa ville ha mer! Jag ar stolt over mig sjalv, tjejen som brukade gora caffe latte i kaffebryggare.

En trevlig nyhet ar att jag kommer att ha den har fantastiska lagenheten helt for mig sjalv om nagon manad. A maste namligen aka tillbaka till Mexiko nagon gang, han vet inte nar an, men det kan bli sa lange som en hel manad. En annan trevlig nyhet ar att jag har takterass. Grillfest, oh yes!

Med vinden i håret...

Jag ska på allmän begäran berätta lite om min träff med vad jag trodde var en gaykille. Tänker inte gå in på detaljer, eftersom det faktiskt inte var så spännande, men det började med att han vänder sig om i Starbuckskön och frågar vad jag har tänkt beställa. Jag svarar, sanningsenligt och utan vidare eftertanke, "Un café americano" (känner du igen det, Antonia?) och rätt som det var så hade jag en redan betalad sådan i min hand. Självklart vill jag betala själv, men han säger bara "Nej, mina aktier har gått upp i dag!" och fnissar och viftar med sin hand.

Eftersom jag är övertygad om att han är gay, och därför inte har något emot att prata med honom då jag inte tror att han stöter på mig, tackar jag ja till en lunch dagen därpå (dvs igår). Dagen därpå träffar jag honom utanför Café Zurich (allmän mötesplats i Barcelona), vi äter paella och dricker vitt vin på en strandrestaurant och jag åker en kort sväng genom Barcelona i hans nya sportcab direktimporterad från Tyskland med vinden i håret och stora svarta solglasögon (hej filmstjärna!) efter att diverse försiktighetsåtgärder vidtagits ifall han mot all förmodan skulle röva bort mig. Hur som helst upptäckte jag tyvärr att han inte var gay då han efter att ha berättat historier om alla sina lägenheter i Barcelona, sina börsklipp och om hur han bor granne med fotbollsspelaren Messi i ett nybyggt hus i Barcelonas nya affärsdistrikt 22@ började prata om sin f.d. svenska tjej. Dessutom ville han ta med mig på en massa resor runt omkring i Spanien. Tack och hej Carlo, raggar man upp folk genom att låtsas att man är gay har man sumpat sina chanser.

I övrigt har jag det underbart, över all förväntan, med F. Det går bra, jag klarar av det här, jag börjar tycka om honom. Han tar hand om mig och jag tar ner honom på jorden när hans självförtroende blir för stort (Igår var han överlycklig eftersom han träffat en Peruansk kompis boende i Stockholm med svensk flickvän, och denne hade tydligen berättat för F att svenska tjejer ÄLSKAR italienska killar. Jag svor på att det inte var så och att det mer är så att alla italienska killar ÄLSKAR svenska tjejer och inte låter dem vara ifred, och att det är därför det blir som det blir).

Men faktum är att det är ganska trevligt att ha någon som tar hand om en, någon man vet alltid svarar på ens sms, någon som vill presentera en för alla sina vänner, någon som konstigt nog tittar på en med ögon som lyser och som verkar tro att man är perfekt trots att man gång på gång bevisat motsatsen. Hjälp... Jag har vuxit upp, vad är det här? Går det att falla för en bra kille ändå?

GOOD MORNING!

Bakom disken på A la Turca, ett Dürumställe på Nou de la Rambla 3, finns en liten glad man som skriker:

"GOOD MORNING! WHAT CAN I DO FOR YOU?"

så fort man kommer in på restauranten. Inte bara struntar han i om kunderna kan spanska eller ej (engelska verkar vara vad han föredrar), nej dessutom struntar han fullständigt i om det är morgon eller kväll. "Good morning" är vad man möts av, oavsett om klockan är 00.30, 17.00 eller 06.00.

Nåja, huvudsaken är att han är trevlig, och det verkar uppenbarligen fungera!

Just a perfect day...

Sedan jag kom till Barcelona har jag hunnit med så mycket att jag knappt minns allt. Efter en heldag med jobbmöte, lunch och middag på fredagen och "El Clásico" kvällen efter kom på söndagen den bästa dagen på länge.

Köpte foccacias, sallad, muffins och kaffe och mötte upp F på Ferran. Sedan tog vi oss förbi alla turistgrupper och in i Ciutadellaparken, där vi letade upp den soligaste bänken och slog oss ned för en picknick. Underbart. Med Ipoden på, en hörlur var och solen som värmde satt vi bara stilla en lång stund och njöt. Tillbringade hela eftermiddagen i parken, promenerade omkring och tittade på alla turister som åkte roddbåt (jag har bestämt mig för att jag inte längre är en av dem, turisterna, faktum är att jag är näst intill katalanska... haha), åt glass med jordgubbar.

Senare på kvällen var det Sushiparty som gällde hos Yoshi från Japan. Supergott, men kanske inte så konstigt med tanke på att han jobbar på restaurant. Det var i alla fall fullt med gäster där; ett helt gäng sydamerikanskor, en engelsman (som förresten hade betalat 400 Euro för att gå in på matchen i lördags, frågan är om det var värt det) och flera andra. Japanen M (jag skulle inte kunna skriva ut hans namn här ens om jag försökte) kan knappt någon castellano men lärde hela gänget att säga "Jag ska döda dig" på japanska. Det här följdes självklart av ett medlockande fniss som varade i säkert fem minuter. En annan japan lyckades istället för att säga "encantado" eller "mucho gusto" (som betyder ungefär "trevligt att träffas") när han presenterade sig säga orden "me encanto", som direkt översatt blir ungefär "jag älskar mig". Det kan man kalla en bra hälsningsfras, om inte annat för att den förhoppningsvis bryter isen...

Idag skiner solen (som vanligt), det är ungefär 20 grader (som vanligt) och snart ska jag ta mig ned till stranden och sätta mig och läsa lite spännande jobblitteratur...

Det bästa med den här lägenheten är att min väska matchar väggarna...

Estoy en Barcelona!

Nu är jag här; 20 grader varmt, solsken. Det blir knappt bättre. Mexikanen jag delar lägenheten med är liten och världens snällaste, och har ett enormt sinne för humor. Lägenheten är perfekt, ljus och luftig, och av någon konstig anledning har jag tilldelats det största rummet (det här är vad som kallas ett varmt välkomnande).

För tillfället står balkongdörrarna öppna ut mot gatan nedanför, alldeles intill Portal de l'Angel, och från köksfönstret har man utsikt över Santa Anna-kyrkan vars klocka nyss slog två.

Nu ska jag packa upp mina saker, sedan handla lite och vid fem ska jag träffa Francesco nere vid hans jobb. Ah, me encanta esta ciudad..!

Premiär

Då var det dags, vägen ligger öppen och på torsdag bär det av till Barcelona igen. Jag ser fram emot solsken, folkliv, hav, små utflykter, många besök och underbar mat, men kommer att sakna er där hemma. Här tänker jag skriva lite om vad som händer, så att jag inte blir helt isolerad eller kommer hem igen till Sverige en tid senare med Victoria Silvstedt-svenska och noll koll på hur man beter sig. Dessutom tänkte jag lägga upp lite bilder då och då, så att ni ser hur jag gradvis förvandlas från en blek och glåmig svenska till en solbränd, passionerad spanjorska... Men som sagt, först ska jag återvända till mitt älskade Barcelona. Hoppas vi ses där.

Första av många

"We shall not cease from exploration, and the end of all our exploring will be to arrive where we started and know the place for the first time."